twomakesone

Som det skilsmässobarn jag är har jag väldigt svårt att förstå innebörden av livslång kärlek och var gång jag ser ett gammalt par komma gående undrar jag om dem hållt ihop sen tonåren eller träffats på senare dagar. Antagligen måste ju kärleken vara så pass stark att den verkligen håller i sig i 70 år, och så måste man nog vara jäkligt envis.

Alla bråkar,
alla missuppfattar,
alla försummar,
alla gör dumma saker,
alla tröttnar,
alla sårar

Men det är sen upp till var och en hur nästa steg ska tas. Vissa bara ger upp, andra stänger dörrar tills dem inte längre går att öppna, en del gapar och skriker .. sen finns det dem som offrar tid till att hitta orsaker och löser upp knutar. Kanske är det just dem som lyckas. Kanske är det olika för var och en.

Jag är iaf sjukt envis så alltså borde det från och med nu vara en av mina bättre egenskaper.